Lärande bedömning

Posted on September 21, 2014 Updated on September 21, 2014

bok #7

Titel: Lärande bedömning

Författare: Anders Jönsson

Utgiven: 2013 (3:e uppl)

Den här boken är verkligen såå bra! Den handlar om bedömning och formativ bedömning och är jätte aktuell och viktig! Jag skulle vilja att alla i mitt arbetslag skulle läsa denna! Boken går hand i hand med de böcker Dylan William har skrivit.

I slutet av varje kapitel så finns det sammanfattningar på vad boken handlar om. Den handlar bland annat om tydliga  förväntningar, uppgifter och bedömningsmatriser, återkoppling, kamratbedömning och kamratrespons, självbedömning,  utvärdering och omdömen.

FORMATIVT FÖRHÅLLNINGSSÄTT

“Eleverna behöver veta vad som är viktigt och vad det är de förväntas lära sig! Lärande mål och bedömningskriterierär inget som eleverna ska behöva gissa sig till!”

Jönsson skriver att det inte är självklart för alla att kommunicera mål och kriterier till alla. Vissa tycker att det inte på förhand går att formulera vad eleverna ska lära sig, och att betyget inte blir rättvist om man hjälper för mycket. Han berättar också att om man skulle samla in prov från olika skolor i Sverige så skulle de se olika ut, men många skulle uppfylla flera av nedanstående kriterier:

Jönsson går igenom anledningar till varför många prov är uppbyggda på detta sätt. Han går igenom hur bedömning sett ut genom Sveriges historia och om det förändrade synsättet som finns idag. Proven som är uppbyggda som ovan, lever kvar i det gamla bedömningssystemet. Nu har vi ett nytt sätt att bedöma och då måste även proven byggas upp på ett annat sätt.

Jönsson ställer fråga: Ska man hjälpa eleverna så mycket man kan, eller inte? Han gör jämförelser med bedömning av simkunnighet. Alla vet vad som förväntas, man ska simma 200 m. Men för den sakens skull innebär det inte att alla kan genomföra det med en gång. En del behöver öva. Läraren kan också hjälpa och visa hur man göra när man simmar, och hjälpa de elever som inte kan. Jönsson betonar genom hela boken hur viktigt det är med öppenhet kring mål och kriterier. Han menar att vi ska hjälpa eleverna genom att ge dem stöd, även vid bedömningar. Då presterar de bättre och lär sig samtidigt.Det är mer lärorikt att lyckas med hjälp, än att inte lyckas alls. Det är bättre om vi ser bedömningen som ett redskap för lärande istället för sortering. Vi bör formulera målen som en handling, istället för teori, så att inte bara läraren, utan även eleverna kan se (och bedöma ) sina egna prestationer. Viktigt är att eleverna får se konkreta exempel på vad de förväntas göra. Det kan man göra genom att dela ut samma uppgift till alla, varefter de får jämföra och bedöma varandras svar.

TILLFÖRLITLIG BEDÖMNING

Jönsson påpekar vikten av att bedömningen är tillförlitlig, att inte låta slumpen avgöra. Resultatet av en bedömning, ska helst inte bero på vilken bedömare, eller uppgift, man råkar få. Man bör även bedöma samma förmåga vid flera tillfällen så att bedömningen blir mer tillförlitlig. Att använda sig av bedömningsmatriser är super viktigt! Då blir även bedömningen mer tillförlitlig.

ÅTERKOPPLING

Så här skriver Jönsson:

I en summativ bedömning kontroller man hur långt en elev har kommit, men ger ingen information om hur hen ska ta sig vidare.. Han fortsätter skriva att återkoppling kan användas för flera olika syften och därför också se väldigt olika ut. Syftet i denna bok är att stötta elevernas lärande så bra som möjligt (formativ återkoppling)

Jönsson ger ett sånt bra exempel på varför elever ibland inte använder återkopplingen från lärare:

“En annan anledning till att eleverna inte finner sin återkoppling meningsfull eller användbar är om de inte ges möjlighet att använda den. Bra formativ återkoppling ska ju vara framåtsyftande och svara på frågan hur eleven kan närma sig målet, men om eleven inte ges möjlighet att utnyttja sin återkoppling i nya uppgifter, då spelar det ingen roll om återkopplingen är framåtsyftande eller inte. Om eleverna däremot ges möjlighet att revidera en uppgift och lämna in igen, eller får genomföra en likartad uppgift med annat ämnesinnehåll, då använder de flesta elever sin återkoppling.” (s.90)

Ett annat bekymmer med återkoppling, är att eleverna inte förstår vad som skrivs i återkopplingen pga av lärarens korta eller slarviga noteringar. Många lärare tycker att det tar mycket tid att skriva kommentarer på det eleverna lämnat in. Jönsson berättar att det finns en rad studier som visar att om läraren spelar in sina kommentarer som ljudfiler, så förstår och använder eleverna sin återkoppling i högre grad, jämfört med om de får sina kommentarer skriftligt. Detta är intressant tycker jag!!! Lite senare i boken står det även att man ska undvika att ge återkoppling muntligt eftersom det kan upplevas som mer personligt, vilket i sin tur kan avleda uppmärksamheten från uppgiftentill att mer fokusera på den personliga nivån.Däremot upplevs skriftlig återkoppling som mer neutral och ger bättre effekt.

Många elever upplever även språket svårt. Detta är svårare att hantera, eftersom det inte alltid får att skriva om orden eller förenkla dem för läraren. Det går inte att skriva om “elevens resonemang”. Det som istället behövs är att eleven utvecklar en förståelse för vad ett utvecklat resonemang innebär. (s92) Detta är alltså inget man göra snabbt, utan det krävas att eleverna vid upprepade tillfällen får möta kriterierna. Varje gång eleven genomför en uppgift och får återkoppling så ökar förståelsen för kriterierna ifråga. Så förståelsen för vad ett “utvecklat resonemang” är kommer öka vartefter eleven får återkoppling på just denna förmåga i dennes prestationer. Eleven måste därför ges möjlighet att resonera! Många gånger! Och få återkoppling varje gång!

Jönsson uppmanar liksom både Hattie och William att inte ge provbetyg eller poäng på uppgifter och prov. Forskningen visar på att kommentarer i form av återkoppling är bättre för elevernas lärande. Jönsson skriver även att det finns olika typer av återkoppling. Bedömningsmatriser är väldigt viktigt även i återkoppling, eftersom eleverna där kan läsa av stegringen i förmågorna.

KAMRATBEDÖMNING

Kamratbedömning är bra utifrån två syften, att vara resurser för varandra samt att de får en känsla för kvalitet. Jag skrev tidigare att Jönsson uppmanar till att ge alla elever samma uppgift. I kamratbedömningen kan man då få syn på olika sätt att lösa denna uppgift. Detta är jätte viktigt för att de också ska få syn på olika kvaliteter. Först då kan de förstå vad ett utvecklat resonemang är.

Kamratbedömning stödjer också lärandet genom att eleverna lär sig både att få och att ge återkoppling. Återkoppling är i princip mer effektiv ju oftare och ju snabbare den ges. Att ge snabb och återkommande återkoppling till många elever kan vara svårt för läraren att få till. Om eleverna bedömer varandras uppgifter kan man delvis ersätta lärarens återkoppling. Förmodligen är lärarens återkoppling av högre kvalitet, men det är inte nödvändigtvis så att eleverna lär sig bäst av lärarens återkoppling. Det finns forskning som visar på detta. Ett tips är att låta eleverna bedöma varandras uppgifter, och revidera sina arbeten innan slutinlämningen till läraren. Det kan vara ett sätt för eleverna att få snabbare och mer frekvent formativ återkoppling till eleverna.

Anders Jönsson uppmanar till att låta eleverna få öva på kamratbedömning.För detta är svårt. Eleverna kan inte få en gång ge eller ta emot återkoppling. Detta kan man göra för att öva eleverna i kamratbedömning:

1. Identifiera bedömningskriterierna. (Dela ut några olika svar på samma uppgift och låt eleverna rangordna dem från den bästa till den minst bästa. Därefter kan man diskutera vilka kriterier de hade för sin rangordning.Man kommer genom denna övning få upptäcka skillnader mellan elevernas och lärarens aspekter, och det är just denna skillnad som är själva poängen med lvningen. Man vill ju att eleverna ska få förståelse för vad det är som är viktigt, som räknas så att alla har möjligheter att uppnå goda resultat.

2. Bedömning. Se styrkor och utvecklingsbehov. Nästa steg är att se vad som är bra och vad som ska utvecklas. Att titta på konkreta exempel och se vad som är ett enkelt respektive ett välutvecklat resonemang.

3. Skriv tips. Sista steget är att kunna utgå från bedömningen och formulera tänkbara sätt att förbättra en uppgift.

Jönsson skriver:

“Vissa lärare undviker att arbeta med kamratbedömning, eftersom man likställer bedömning med summativa omdömen. Men bedömning (så som begreppet används i den här boken) innebär att identifiera styrkor och utvecklsingbehov för att kunna stödja elevernas forstaata utveckling. Kamratbedömning handlar således om att hjälpa varandra att utvecklas mot målen, inte om att döma.”

Viktigt är att tänka på vad i presentationen är det som ska bedömas. En vanlig fallgrop är att enbart bedöma elevernas prestation (till exempel tydlighet i tal eller ögonkontakt) trots att det främst är ämnes innehållet man vill att edernaska lära sig. Det är viktigt att dela ut kriterier till eleverna innan på vad de ska ge respons på så att det inte blir i stil med “Jag hörde inte riktigt vad du sa, så nästa gång kan du tänka på att prata lite högre.”

Anders Jönsson ger många förslag på hur man kan öva på kamratrespons. Detta var bara ett utkast. Läs boken för att ta del av de andra, för de är verkligen bra! A och O är att de får öva på ett kriterie i taget och koppla det till en aktivitet. Annars förstår de inte bedömningsmatrisen. (Så är det väl också för oss lärare?)

SJÄLVBEDÖMNING

Målet är att eleverna ska kunna “stå på egna ben”, genom att själva kunna avgöra hur väl de presterar och själva reglera sitt lärande. Självbedömning handlar om att de ska få bedöma sina egna uppgifter och ge sig själva repons för att på så sätt lära sig reglera sitt eget lärande. En felaktig tolkning av självbedömning är att det är samma sak som utvärdering, att kryssa för glada eller ledsna “smileys”. Men i en utvärdering så är det oftast inte elevernas prestationer som står i centrum, utan undervisningen. Självbedömning handlar om att göra en värdering av sina egna prestationer. (dock är utvärdering av undervisningen också viktig, för den har ett samband med elevernas lärande.)

Anders Jönsson beskriver om modellen med gröna, gula och röda muggar (trafikljus), som det skrivits mycket om, som visar huruvida eleverna förstått genomgången eller inte. Att på detta sätt utvärdera sin förståelse är i samma sak som att bedöma sina egna prestationer. Trafikljusmetodern är ett viktigt inslag i undervisningen, men steget från att visa upp en färgad mugg till att bedöma sina egna prestationer är väldigt långt. Elever behöver lära sig bedöma det de gör, eller har gjort, i förhållande till mål och kriterier, samt att ge sig själva återkoppling på motsvarande sätt som läraren skulle ha gjort. Detta bör göras kontinuerligt och återkommande, med tydlig koppling till det eleven gör i undervisningen. Man behöver jobba med en bedömningsmatris minst fem gånger så att elevern förstår kriterierna, annars ger det inget utslag med själbedömning om de bara får en matris tilldelad ett par gånger.

Anders Jönsson föreslår också att vi ska göra uppgiftspecificerade bedömningsmatriser för att de är lättare att använda vid formativ bedömning, vid självbedömning och kamratbedömning.

Jag kan verkligen rekommendera er att läsa den här boken, för det är verkligen en guldgruva!

//Gunilla